Imperiernas revansch och nationalismens återkomst?

I fredags svors Donald J Trump in som USAs 45e president. I detta inlägg skriver jag om fyra trender i världspolitiken som ökar risken för konflikt på olika nivåer. Stärkt nationalism, stormakter och fd imperiers behov av revansch, ökad tilltro till karismatiska ledare och identitetsbaserade spänningar mellan grupper ökar sannolikheten för konflikter mellan länder, inom länder och mellan internationella organisationer och medlemsländer. Samtidigt har dagens medieklimat bidragit till polarisering och informationsrelativism, vilket gör granskningen av dessa fyra trender allt svårare.

Nedan beskriver jag dessa fyra trender i världspolitiken som funnits tidigare men som kraftigt förstärktes 2016. Trenderna är var och en för sig problematiska men när de sammanstrålar ökar risken för olika typer av konflikter markant.

trumpstrong

Foto: CNN

1. Nationalism

2016 var nationalismens år. Trumps seger i USA och Storbritanniens val att lämna EU bekräftar en trend som funnits under en längre tid. Dessa händelser visar dock nationalismens kraft. Nationalism är förhållandevis ofarlig så länge den handlar om maträtter och folkdans. Den är dock till sin natur exkluderande och övergår lätt i en övertygelse om den egna nationens storhet och överlägsenhet, något vi sett många exempel av i vår moderna historia. Denna uppfattning ökar risken för konflikter mellan länder, speciellt då samarbeten blir svårare och tävlingen mellan stater intensivare.

Nationalism kan också öka konflikter inom länder när frågan om vilka som bör tillhöra nationen blir dominerande. Exempelvis vill Trump göra USA ”great again”. Frågan är då vilka amerikaner som ingår i hans projekt? Alla medborgare? När dessa diskussioner  börjar baseras på olika ekonomiska, sociala eller etniska faktorer ökar risken för inomstatliga konflikter. Liknande diskussioner hörs även i ett flertal andra länder och risken finns att interna motsättningar förstärks under de kommande åren. De kommande valresultaten i Frankrike och Tyskland senare i år är av stor betydelse för nationalismens utveckling och kan utmana EUs framtid.

2. Imperiernas revansch

Nationalismen knyts till en tanke om revansch. Intressant nog finns en gemensam nämnare i att de flesta ledare som utropar dessa ord är politiker i nuvarande stormakter, eller i före detta imperier. Alla anser att de bör få revansch eller upprättelse. Ryssland söker revansch för Sovjetunionens fall. Turkiet ska återigen bli en stormakt i Mellanöstern, delar av befolkningen är trötta på att bli uppläxade av EU och USA. Ordet Erdoganism används ibland för att beskriva presidentens vision som har undertoner sprungna ur det Osmanska riket. Kinas växande militär och ekonomi krävs för att återfå vad befolkningen uppfattar som landets rättmätiga plats i Asien och världen. Något som inte minst speglas i spänningarna med Kinas grannländer i Öst- och Sydkinesiska haven.

USA ska återta rollen som störst och bäst. Världens starkaste ekonomi och militär räcker uppenbarligen inte. Storbritannien, en gång i tiden världens största imperium, söker sig bort från EU för att återskapa något de en gång varit, dock oklart hur. Frankrike, Polen och Ungern (alla med en historia som mäktiga imperier) har med olika uttryck visat revanschlusta. Även här finns ett behov av att återupprätta nationen och att slå tillbaka, exempelvis mot EU. I Mellanöstern syns stormakter som Iran med ett ökat självförtroende och ett alltmer oroat Saudiarabien.

brexit

Tyskland är här ett viktigt undantag, troligtvis på grund av sitt historiska arv och att de gynnats ekonomiskt av EU. Men inte ens här finns några garantier och många ser Merkels återval 2017 som en central motvikt för att hålla emot ovanstående trender. Historiskt så har revanschlust och stormakters uppfattning om en orättvis världsordning ökat risken för konflikter. Personen som ska leda landet mot revansch är oftast en stark man.

3. Ökad tilltro till karismatiska och auktoritära ledare

I ett flertal mäktiga länder har karismatiska ledare tagit makten. Trump har tydligt avvisat experter och rådgivare, han anser sig vara smart nog att själv hantera svåra utmaningar. I Kina beskrivs president Xi Jinping ha brutit en trend där partiet tidigare stått över enskilda ledare. Xis kultstatus växer, och han uppfattas av många kineser som mycket karismatisk. I Ryssland har personkulten kring Putin länge varit stark, men efter annekteringen av Krim 2014 har den nått nya höjder. Han släcker skogsbränder, ger order och hjälper personligen medborgare med problem. I dagarna tog president Erdoğan i Turkiet ytterligare steg för att stärka sin personliga makt efter det misslyckade kuppförsöket i juli 2016. Gemensamt är att dessa ledare anses stå över respektive lands tillkortakommanden. Ledaren är på folkets sida, de är goda och står i skarp kontrast till den övriga elitens korrupta och förljugna leverne.

allianstrumperdoputin

En framtida ohelig allians mellan Erdogan, Putin och Trump? Foto: Huffington Post

Vilken typ av person som efterfrågas beror delvis på de karaktärsdrag som anses krävas för att komma tillrätta med landets problem. I USA är ledaren en stenrik affärsman, i överensstämmelse med den amerikanska drömmen. I Ryssland är frälsaren en stenhård machoman och tillika KGB-agent. I dessa stormakter sätts nu en stor tilltro till en person som ska förändra något som folket anser vara fel. Lösningarna är dock ofta ogenomtänkta. Att peka ut problem och svårigheter i världen är enkelt, att själv lösa dessa problem är betydligt svårare.

Stormakternas revanschlust i kombination med dominanta ledare kan resultera i oheliga allianser exempelvis, som jag skrivit tidigare, mellan USA, Turkiet och Ryssland mot IS. Samtidigt är allianser byggda på självcentrerade personer bräckliga och kan snabbt vändas till konflikter och kriser.

4. Extremister som söker identitetsbaserad konflikt

Samtidigt ser vi hur extremister utmanar den moderata majoritetens önskemål att leva i fred. Från Nigeria, Somalia, Frankrike, Belgien, Tyskland, USA och Indien, till Turkiet och stora delar av övriga Mellanöstern har vi sett denna typ av attacker och olika svar. Extremister, med olika ideologisk eller religiös övertygelse, försöker trigga igång konflikter baserade på identitet. Skiljelinjer kan byggas kring religion, etnicitet, språk och andra grupptillhörigheter. Precis som nationalistiska ledare kan gynnas av olika spänningar med andra länder kan extremister med olika intressen gynnas av konflikter med andra extremister.

Slutsats: fyra sammanflätade trender ökar konfliktrisken

Om dessa fyra trender fortsätter utvecklas i denna riktning riskerar vi att framöver se ökade konflikter och spänningar på flera olika nivåer samtidigt. Dels mellan stormakter, dels mellan stater och internationella organisationer (ex medlemsstater och EU), dels inom länder (vem har rätt att tillhöra nationen och på vilka villkor?), och slutligen konflikter baserade på olika identiteter (ex. religion, etnisk bakgrund, språk).

De fyra trenderna är också, som vi sett, sammanlänkade. Exempelvis så bekräftar Rysslands annektering av Krim landet som stormakt, återuppväcker en nationalistisk yra, stärker Putin som allsmäktig ledare och konflikten med Ukraina har delvis byggts upp genom att spela på olika identitetsmarkörer.

Det nya är inte dessa fyra trender i sig. Däremot verkar de sammanstråla i detta nu, och det är just denna sammanstrålning som är allvarlig. Framöver ser jag att dessa fyra trender på olika sätt kommer att utmana de institutioner och samarbeten som många av oss tagit för givet.

För att kritiskt granska dessa trender spelar media en stor roll, och även här finns stora problem. Kortsiktighet, klick och sensationer styr media mer än någonsin tidigare, vilket gynnar ledare som Trump och Putin. Många såg tidigt fördelarna med internet, då det bidrog till möjlighet att inhämta information från olika håll. Dock har risken för ökad polarisering och informationsrelativism underskattats.

Då det idag finns så många versioner i omlopp av en inträffad händelse och sanningshalten i uppgifter kan vara svår att bedöma väljer många istället att inta en av följande två hållningar. Antingen har man redan valt sida och söker upp information som bekräftar den egna världsbilden, detta leder till ökad polarisering mellan grupper. Andra som inte vill välja sida riskerar istället att hamna i ett relativistiskt tillstånd där de inte litar på någon information. Informationsrelativism minskar tilltron mellan medborgare och kan i värsta fall i förlängningen leda till apati.

Slutligen så har många poängterat hur osäkert läget är, vilket är värt att komma ihåg. Ökad osäkerhet innebär att världspolitikens utveckling framöver är ännu svårare än vanligt att förutspå (det brukar vara svårt annars också). Konsekvenserna behöver därför inte bli så allvarliga som jag här pekar på. Det är däremot tydligt att var och en av dessa trender historiskt har ökat risken för konflikter i världen, något som gör att vi måste förbereda oss på svårare tider framöver.

Aleppo– en mardröm. Varför fortsätter kriget i Syrien?

Fruktansvärda scener i Aleppo. Bilderna som vi sett den senaste veckan är exempel på vad mänskligheten är kapabel till när den sjunker som lägst. I detta inlägg reflekterar jag över några förklaringar till att kriget i Syrien är så svårlöst och varför händelserna i Aleppo sker just nu. 

Obamaregeringen har vid flera tillfällen i år försökt få till en vapenvila, eller åtminstone ett eldupphör, nu senast för några veckor sedan innan regeringen helt förlorar kraft inför det kommande presidentvalet. Men försöken har misslyckats. Syriska regeringen och ryskt bombflyg (som använder så kallade bunker busters och enligt vissa uppgifter fosfor- och klusterbomber) satsar nu på en massiv offensiv för att driva bort motståndet i den delade staden Aleppo, trots att det medför civila dödsoffer i stor skala. Syriska regeringsstyrkor har sedan början av året försökt ringa in de delar av Aleppo som kontrolleras av rebeller. I juli började regeringsstyrkor på allvar nå det målet. Följden är att uppskattningsvis 275 000 civila blivit instängda utan säker tillgång till mat och vatten, samtidigt som de utsätts för flygbombningar.

Varför har konflikten inte kunnat stoppas? Skälen är givetvis många och detta är inte platsen att redogöra för Mellanösterns historia. Men nedan presenteras ett antal punkter som olyckligt sammanfallit och gjort konflikten mycket svårhanterlig. Gemensamt är att tiden inte har verkat för en lösning, utan snarare verkat för ökade svårigheter att få till en fredsuppgörelse.

aleppo-afp

Aleppo 2016. Foto: AFP.

För det första har konflikten förändrats över tid. USA och flera av dess allierade har gått från att i början av kriget framhäva att Assad måste avgå och ställas inför rätta, till att ha intagit en betydligt mer ambivalent linje. Denna förändring beror delvis på att den moderata oppositionen försvagats till förmån för grupper som USA självt tidigare har kallat för terrorister. Vad ett alternativ till Assad skulle komma att bestå av i ett framtida Syrien har blivit alltmer osäkert. Att den så kallade islamiska staten (IS) tar kontroll över regionen? En kollapsad region med Syrien och delar av Irak i total anarki? Detta är mardrömsscenarion för både USA, EU, Ryssland och många stater i Mellanöstern. En tydligt samlad opposition som kan ta över efter Assad finns inte heller.

Vis av tidigare erfarenheter i exempelvis Afghanistan på 1980-talet där USA stödde Bin Laden och talibanernas kamp mot Sovjetunionen är USA dessutom nu försiktigt med att beväpna oppositionsgrupper. Dels för att USA inte vill bidra med vapen direkt till dessa grupper, men också för att vapnen kan spridas från moderata rebeller till andra mer hårdföra grupper. Oppositionerna (får vi säga, eftersom det inte finns en enad opposition) får istället sitt primära stöd från andra håll, främst från länder med sunnimuslimsk majoritet. Syriska regeringen får främst stöd från Ryssland och Iran. Dock är stödet för någon enskild part inte tillräckligt stort för att konflikten ska tippa över till en parts fördel. Istället har det bidragit till att förlänga konflikten.

För det andra har konflikten blivit alltmer komplex. Förklaringsfaktorer som shia mot sunni är inte tillräckligt för att förstå Syrien av idag. Konflikten, eller snarare konflikterna, sker på flera olika nivåer. Komplicerade allianser och skiljelinjer finns båda inom Syrien, på regional nivå i Mellanöstern och på global nivå. För en framtida fred är detta synnerligen problematiskt eftersom denna komplexitet ökar risken för så kallade spoilers i fredsprocessen, det vill säga parter som är beredda att motarbeta en vapenvila då en sådan inte gynnar den egna gruppens intressen. Parter har också tillkommit. Ryssland gick för ungefär ett år sedan aktivt in i konflikten på Assads sida och ryskt flygunderstöd har varit en betydande orsak till att konflikten sakta vänts till Assadregimens fördel. Och som en expert uttryckt det: i Aleppo strider idag utöver syrier även iranska generaler, tjetjenska specialstyrkor, libanesiska, irakiska och afghanska milissoldater, överflugna av ryska och amerikanska bombplan. Kort sagt, konflikten är såväl regional som global.

För det tredje, och relaterat till komplexiteten, har ovannämnda IS blivit en faktor i konflikten, en aktör som inte ens fanns i början av kriget. Med tanke på att USA bedrivit ett krig mot terrorismen, inklusive krigen i Afghanistan och Irak, under större delen av detta århundrade är landet plötsligt på samma sida som Assad och Ryssland i kampen mot IS. Assad och Putin har inte varit sena att peka på detta problem för USA och argumenterat för att Assad är det enda alternativet till IS, då IS ju inte har stöd av någon utav stormakterna.

Assadkoalitionen har på samma tema försökt koppla ihop andra oppositionsgrupper (inklusive moderata sådana) med IS under benämningen ”terrorister”. Att Assadklanen är en minoritet som styrt landet med järnhand under många decennier är med ryska ögon sett inget problem, vilket kanske säger en del om ryska regeringens egen inställning till folkstyre.

För det fjärde så finns ingen stark vilja att försöka gå in och stoppa kriget med marktrupp. För egen del har jag förundrats över de som trott att ett ryskt veto har varit det som stoppar en militär FN-ledd marktruppsintervention i Syrien. Istället har det varit tydligt sedan krigets start att USA, som är det enda landet med kapacitet nog att leda en sådan insats, till varje pris vill undvika en insats med marktrupp. Inte minst efter två till stora delar misslyckade krig i Mellanöstern i färskt minne. Obamaregeringen har därför, enligt min tolkning, varit ganska tacksam över Rysslands veto i FNs säkerhetsråd, hur cyniskt detta än må låta, eftersom det gjort att inga sådana åtgärder behövt övervägas.

Istället används flyg av Ryssland, men också av USA, då det skapar få egna förluster. Detta då grupperna som attackeras saknar eget flyg eller luftförsvar värt att nämna. Ett sådant förhållningssätt bidrar till stora förluster på marken och raserade städer, men flygbombningar har åtminstone inte hittills kunnat stoppa kriget. Ryssland har också negativa erfarenheter från markinvasioner i exempelvis Afghanistan på 1980-talet och i Tjetjenien. Ryssland må vara auktoritärt, men skulle en stor skara unga ryska män börja komma hem i likkistor skulle det skapa problem även för den för ryska regeringen.

churkinpowell

Samantha Power USAs FN-ambassadör och hennes ryska motsvarighet Vitaly Churkin i FN:s säkerhetsråd. Foto: AFP.

Nu har vi gått in i oktober månad. USA går mot presidentval och är därför tillfälligt en försvagad aktör i Syrien. Samtidigt tar Ryssland plats som ordförande i FN:s säkerhetsråd under en månad och kan därför sätta tonen i FN. Det är uppenbart att Assadregimen och Ryssland ser de kommande månaderna som en chans att avancera så långt det är möjligt i Syrien. Därför kommer vi dessvärre sannolikt att se fortsatta grymheter som de senaste dagarnas rapporter från Aleppo visat på. Vad som händer därefter är svårare att förutse. Som beskrivningen ovan visar har konflikterna i Syrien tagit många oväntade turer sedan de inleddes 2011. Utvecklingen kommer bland annat bero på parternas vilja att fortsätta slåss, vem som blir president i USA, samt i vilken utsträckning parterna får fortsatt militärt och ekonomiskt stöd för att hålla konfliktelden vid liv.

Slutligen kan konstateras att Assadregimen med stor sannolikhet kommer fortsätta kriga tills den antingen får en garanti om att fortsatt kunna styra landet, eller som andrahandsalternativ får en garanti om amnesti så att Assad kan lämna Syrien ostraffad. Alla andra alternativ skulle leda till att Assad kommer dömas för krigsbrott i en internationell domstol (jmf fd Jugoslavien) eller dödas (jmf Saddam Hussein som dömdes till döden och Gaddafi som dödades i krig) alternativ som Assadregimen naturligtvis inte ser som rimliga. Så länge Assad får fortsatt stöd av Iran och Ryssland kommer denna faktor vara mycket viktig för krigets fortsättning.

Utrikeskrönika 2015

Utrikeskrönika 2015

Inledningen på det andra kriget mot terrorismen, kortsiktig utrikespolitik, upptinade relationer mellan gamla fiender och nya utvecklingsmål. Detta är min sammanfattning av 2015, med tyngdpunkt på det senaste halvåret.

FNblogg

Putin i New York

När Vladimir Putin dök upp vid öppnandet av FNs generalförsamling i slutet av september gjorde han det för första gången på tio år. Målet var att bryta den isolering som följt efter Rysslands annektering av Krim och det militära stödet till rebeller i östra Ukraina. Att med ett enda drag komma in från kylan, att åter bli en maktspelare och samtidigt flytta fokus från Ukraina verkade nästan för bra för att vara sant. Platsen och tidpunkten kunde heller knappast vara bättre. Syrienkonfliktens brutalitet tycktes ej finna något slut och i FN har Ryssland alltjämt en stark ställning som permanent medlem av FNs säkerhetsråd. Utan Ryssland, ingen lösning av Syrienkonflikten. Medan media fortfarande analyserade Obama och Putins champagneskålande visade Putin åter förmåga att kunna överraska omvärlden när han beordrade flygbombningar i Syrien. Plötsligt krigade NATO och Ryssland i samma land, enbart delvis mot samma fiende, och utan att vara koordinerade. En potentiellt katastrofal situation och långt ifrån samarbete.

Men terrordåden mot det ryska passagerarplanet i Egypten 31 oktober och attackerna i Paris två veckor senare kom att förändra situationen. Nu hade Frankrike och Ryssland en gemensam börda och president Hollande reste till Moskva. Plötsligt gick rykten om att USAs och Rysslands utrikesministrar John Kerry och Sergej Lavrov skissade på en lista tillsammans över vilka som tillhörde den legitima syriska oppositionen och vilka som var terrorister. Strax före jul kom också den första trovärdiga FN-resolutionen om Syrien sedan krigets begynnelse. Nyckeln hade varit att flytta hotbilden från president Assad till IS. Ingen statsledare kan officiellt stödja IS eftersom terrorgruppen vill skapa en ny stat, ett hot mot den rådande internationella ordningen. Med resolutionen kan internationellt samarbete skapas, men grundproblemen gällande makten i Syrien och regionen kvarstår.

Det andra kriget mot terrorismen?

Först i efterhand konstrueras slutgiltiga benämningar av viktiga händelser. Första världskriget kallades i sin samtid för världskriget och perioden därefter efterkrigstiden (idag mellankrigstiden). Inte omöjligt kan kriget mot IS i framtiden komma att benämnas det andra kriget mot terrorismen. Liksom efter 11 september 2001 talar nu länder om att göra gemensam sak mot radikala islamister som anses hota världsordningen. Mellanöstern hamnar som så många gånger förr i centrum för världspolitiken, och som så många gånger förr ligger fokus på militära insatser och terrorism. Få verkar reflektera över vad som händer om hårt pressade länder som Jordanien, Libanon (vars befolkning består av 1/4 flyktingar) och Jemen (drabbat av inbördeskrig och med 16 miljoner människor i behov av humanitär hjälp) skulle kollapsa av fattigdom, migrationstryck och konflikter. En sådan utveckling skulle troligtvis få dagens flyktingsituation att framstå som lätthanterlig. Tyvärr hamnar inte fokus på dessa människors lidande och rop på hjälp. När de väl får uppmärksamhet kan det vara försent. Få kan påstå att det första kriget mot terrorismen skapade en säkrare värld, frågan är vad det internationella samfundet lärt sig sedan dess?

Förbättrade relationer mellan USA och Iran

Under sommaren skrevs ett kärnenergiavtal under av Iran för att motverka landets anskaffning av kärnvapen. Genombrottet ska ses i ett större sammanhang rörande förbättrade iransk-amerikanska relationer. Att ha ett fungerande samtalsklimat mellan en av regionens viktigaste länder och världens starkaste militärmakt är grundläggande för förnyelse i Mellanöstern. Ett sådant samtalsklimat har i princip saknats sedan 1979 och det kan, beroende på utfallet, bli en av Obamas viktigaste utrikespolitiska insatser. Mindre glada över detta är dock landet som satsar mest på militären i världen per capita, Saudiarabien. Hur triangeldramat USA, Saudiarabien och Iran kommer utspela sig de närmaste åren är lika svårförutsägbart som viktigt, både för regionen och för världen.

Värt att notera är också ett annat återseende, mötet mellan Kina och Taiwans presidenter. Det första mötet på ledarnivå länderna emellan på 66 år. I övrigt håller Kina, med världens största ekonomi, fortsatt låg profil i många utrikesfrågor. Oroande är dock återkommande hårda ord och upprustning mellan Kina och Japan gällande anspråk på öar i Östkinesiska havet.

En ny ledare i väst

Trots att nästan ett år återstår till det amerikanska presidentvalet har Obama svårt att få den mediala uppmärksamheten, han är på väg bort. Donald Trump har istället blivit mannen på allas läppar. Mycket ska till för att han ska kunna rå på Hillary Clinton, men USAs väljare har överraskat förr som när Bush återvaldes 2004. I förra valet misslyckades Mitt Romney med att övertyga kvinnor, unga, samt de med latinamerikanskt ursprung om republikanernas förträfflighet. Frågan är hur Trump ska kunna lyckas bättre? Om han lyckas riskerar vi att åter få en klimatskeptisk amerikansk president med begränsade utrikespolitiska kunskaper, och en person som gärna skjuter från höften och först efteråt frågar vilka konsekvenserna blev. Låt oss hoppas på Hillary.

Klimatavtal och utvecklingsmål- det långsiktigt viktiga

2015 har varit ett år när nyheterna mer än på länge visat hur utrikespolitik och inrikespolitik hänger ihop. Krig och fattigdom långt bort har påverkat svenska myndigheter och inrikespolitiken, EUs samarbete har ställts på sin spets och rädslan för terrorattacker i Sverige har varit uppenbara. Både politik och nyhetsmedia präglas tyvärr av kortsiktighet. Lösningar på problem hanteras för stunden, utan insikt om långsiktiga konsekvenser. Det är först när vi förstår och tar intryck av att världen hänger ihop som vi kan nå framgång i frågor som rör fattigdomsbekämpning, klimatet, konfliktförebyggande och konfliktlösning.

Därför vill jag avsluta försiktigt positivt med att lyfta fram att det under året antogs såväl ett nytt klimatavtal samt nya utvecklingsmål. De 17 utvecklingsmålen ska ersätta FNs millenniemål som på det stora hela varit framgångsrika för många utvecklingsländer. Dessa två överenskommelser är långsiktiga och när vi ser tillbaka på 2015 om 10-15 år kan det vara dessa överenskommelser som hade störst betydelse för framtiden.

Att hålla ögon på under 2016 (utöver vad som tidigare nämnts):

Burundi – I Rwandas södra grannland pågår en konflikt, vilket väcker obehagliga minnen till liv. Rebellrörelserna ska nu ha gått samman under namnet Forebu för att störta president Pierre Nkurunziza. FN och Afrikanska Unionen måste nu ta de initiativ som inte togs 1994 i Rwanda som slutade med att uppemot 800 000 människor dog.

Turkiet – Landet kommer fortsatt spela en stor roll för flyktingströmmarna och landets agerande i Syrienkonflikten kan komma att bli avgörande för utgången av förhandlingarna. Erdogan, Turkiets mest inflytelserike ledare i modern tid, och hans relation till Ryssland, EU, och ett flertal länder i Mellanöstern är värd att hålla under bevakning. Hemma har han åter visat prov på stora svårigheter att hantera minoritetsfrågorna och bedriver i praktiken ett lågintensivt inbördeskrig mot beväpnade kurdiska grupper.

FN – FNs generalsekretare Ban Ki-moon har snart suttit två mandatperioder och de flesta förväntar sig att en ny väljs enligt praxis i slutet av 2016. Posten som chefstjänsteman i FN har betydelse, men kräver att personen tar initiativ, vilket Ban Ki-moon inte lyckats med. Valprocessen är otydlig och saknar transparens, i praktiken måste Ryssland och USA enas. Efter åtta män på raken kanske det är dags för den första kvinnan?

Varför gillar så många ryssar Putin?

cover putins folk

Boken ”Putins folk, Rysslands tysta majoritet” av Kalle Kniivilä ger en inblick i hur ryssar långt ifrån Kremls korridorer tänker. En viktig bok för att på ett lättläst sätt bättre förstå Ryssland.

 

Hela 80 procent av svenskarna är oroliga för utvecklingen i Ryssland. Det slog den senaste rikstäckande SOM-undersökningen fast för en tid sedan. Året dessförinnan uppgav 53 procent att de kände motsvarande oro. Den svenska debatten om utvecklingen i Ryssland har, på goda grunder, fått allt större medialt utrymme sedan den ryska annekteringen av Krim.

Intressant nog handlar den svenska ryssdebatten aldrig om vanliga ryssar. Nog skulle vi svenskar finna det märkligt om en debatt gällande utvecklingen i Sverige enbart handlade om Stefan Löfvens säkerhetspolitiska retorik, försvarsminister Peter Hultqvists annonsering av försvarsanslag, och huruvida svenska JAS-plan gjort skenmanövrar mot Kaliningrad eller ej.

Inte för att den ryska säkerhetspolitiken och upprustningen är trivial. Tvärt om, den är för viktig att förstå för att göra enkel, på gränsen till banal. Är det då inte tillräckligt att förstå Putin för att begripa dessa frågor? Naturligtvis inte, och om sanningen ska fram har få experter ens lyckats förstå sig på Putin, vilket hans överraskande agerande i samband med ockupationen av Krim visar. Faktum är att gemene svensk kan väldigt lite om Ryssland. Vill vi förstå den ryska utvecklingen behöver vi, hur besvärligt det än må vara, försöka börja lära känna dess befolkning.

Ett första steg är att läsa journalisten Kalle Kniiviläs utmärkta bok Putins folk, Rysslands tysta majoritet (Atlas 2014). Bokens utgångspunkt är att försöka förstå varför en stor del av Rysslands befolkning genuint verkar tycka om Putin. Alltså, denne man som i väst ofta beskrivs som en oberäknelig och maktfullkomlig clown med billig retorik och som förtrycker delar av sin befolkning. Mannen som lyckats med konststycket att montera ner den begynnande ryska demokratin och pressfriheten på bara ett decennium och som dessutom kallat Sovjetunionens sönderfall för 1900-talets stora geopolitiska katastrof, hur kan ryssarna tycka om honom?

För att svara på frågan reser Kniivilä bortom den med ryska mått mätt progressiva världsstaden Moskva till landsbygden och småstäder som knappt förändrats sedan Sovjetunionens fall. Ett par huvudförklaringar till Putins popularitet går att utkristallisera. För det första har Putin genom såväl tur som skicklighet gjort att många fått det ekonomiskt bättre än under föregångaren Jeltsin. Många i medelåldern och uppåt har fortfarande 1990-talet i färskt minne. Ett 1990-tal som karaktäriserades av tomma butikshyllor, brödköer och en livslängd för män (bland annat orsakad av alkoholism) som påminner om livslängden i några av världens fattigaste länder. I samband med Sovjetunionens fall förlorade dessutom många personer med höga positioner i samhället sin makt. Jeltsins politiskt turbulenta decennium och de ekonomiska problemen länkas samman till begreppen demokrati och liberalism som också såg dagens ljus i Ryssland under detta årtionde.

Putins styre står här i stark kontrast mot Jeltsins nedgång, den förste kännetecknas istället av politisk stabilitet och ekonomisk framgång. Därför har det varit tacksamt för Putin att i medier tala om demokrati och västerländska värderingar som någonting hotfullt, något som Ryssland drabbades av på 1990-talet. Putin framstår som en person som leder landet med fast hand, och som inte räds att stå emot USA:s och EU:s expansion såväl geografiskt som värderingsmässigt. Majoriteten av den svenska befolkningen har aldrig upplevt fattigdom vilket kan göra det svårt att förstå denna strävan efter stabilitet. Objektivt finns givetvis ingen motsättning mellan demokrati, ekonomisk utveckling och stabilitet. Men i den ryska världsbilden är just denna motsättning tydlig.

Ytterligare en förklaringsfaktor är bristen på vettiga alternativ. Reella oppositionspolitiker får sällan utrymme i media. Putin har här visat prov på sin gamla KGB-bakgrund och varit mycket aktiv i att stoppa kandidater. Dels genom att stoppa demonstrationer och organisationer som arbetar för förändring och dels genom att helt enkelt fängsla motståndare. Istället för att protestera mot detta så ser många ryssar det som säkrast att rösta på Putin med logiken: om jag lämnar politikerna i fred så lämnar de mig i fred, det blir bäst så.

Nyckeln till Putins popularitet är alltså att många ryssar uppfattar ekonomin som bättre under Putin än tidigare. I och med ett rekordlågt oljepris och till viss del på grund av västs sanktioner talas det nu om risk för en stundande ekonomisk nedgång i Ryssland. Om detta sker står Putins makt och faller med stabilitetsargumentet och bristen på politiska alternativ. För att upprätthålla makten med dessa två hörnstenar krävs sannolikt en ökad säkerhets- och kontrollapparat, samt hårdare tag mot den minoritet av befolkningen som inte delar Putins synsätt. Frågan är då vilken typ av politiker som kan slå igenom i ett så hårt klimat för att ta över efter Putin? Knappast är det en västerländsk liberal, utan snarare en konservativ reaktionär eller någon med bakgrund i militären. Således en mycket oroande tanke.

Sammanfattningsvis är Kniiviläs bok både lättläst och läsvärd. Han blandar berättelser i reportagestil med egna kommentarer och analyser. Jag kan inte lova att din oro för utvecklingen i Ryssland kommer att försvinna efter att ha läst Putins folk, men förhoppningsvis vet du mer om varför du ska vara orolig.

På östfronten- en hel del nytt

Kriget mellan Georgien och Ryssland om utbrytarregionen Sydossetien 2008 förvånade många. Att Ryssland blandade sig i politiskt var en sak, men att svara med militära medel så pass att deras styrkor snart skulle stå några mil utanför Georgiens huvudstad Tbilisi var något helt annat. Priset för kriget blev högt, dels för Georgiens dåvarande ledning men framförallt för befolkningen som bor i gränsområdet. Hur ser då situationen vid gränsen ut idag drygt fem år efter kriget? Jag följde med EU:s övervakningsmission till Sydossetiska gränsen för att ta reda på det. Först följer en kort bakgrund.

Image

Kriget 2008

På morgonen den 8 augusti 2008 vaknade omvärlden upp till ett krig i Europas gränsområde. Sydossetien liksom Abchazien, som båda officiellt tillhör Georgien, har länge velat bli självständiga stater, vilket också Ryssland stått bakom. Efter en sommar med många incidenter så som attentat och anklagelser om ryska trupprörelser kände sig Georgien provocerat och startade ett anfall mot Sydossetien. I detta anfall dödades bland annat flera ur de så kallade ryska fredsbevarande styrkorna. Efter detta deltog Ryssland fullt ut i kriget sida vid sida med sydossetiska rebeller.

Efter några dagars intensiva strider om den sydossetiska regionhuvudstaden Tskhinvali tog de ryska styrkorna initiativet och pressade tillbaka den georgiska armén till staden Gori. Ryska styrkor avancerade mot Gori och attackerade militära mål runt staden men även civila mål i stadens centrum vilket fick civilbefolkningen att fly och georgiska armén att retirera för att försvara Tbilisi. Efter att ryska styrkor tagit över Gori rådde det enligt uppgift panik bland georgiska styrkor eftersom ryska trupper faktiskt verkade vara på väg mot Tbilisi. Några mil utanför Tbilisi stannade dock de ryska trupperna och nöjde sig mig att flygbomba militärbaser utanför staden. Några dagar senare undertecknades en fredsplan, Sexpunktsavtalet, framtagen av Frankrikes dåvarande president Nicolas Sarkozy och styrkorna drog sig tillbaka till i stort sett tidigare de facto gränser.

Image

Spår från striderna i den georgiska staden Gori 2008. 

Konsekvenser för Georgien och europeisk försvarsdebatt

Kriget blev ett stort misslyckande för Georgien och inte minst för den tidigare populäre presidenten Micheil Saakasjvili. Trots att knappt något land utöver Ryssland erkänt Sydossetien och Abchazien är dessa områden fortfarande bortom georgisk kontroll (20 % av landets totala yta). I en EU-rapport kritiserades Georgien för att ha startat kriget och Ryssland för att ha provocerat och dessutom avancerat långt in på georgiskt territorium. Bägge sidor kritiserades för de metoder som användes under konflikten.

Kriget fick även konsekvenser utanför regionen. Innan kriget fanns långtgående planer på ett georgiskt NATO-medlemskap. Georgiens nära samarbete med organisation innebar alltså att Ryssland gått in militärt i ett NATO-samarbetsland, vilket ledde till att planerna på ett georgiskt medlemskap har fått läggas på is på grund av risken för en potentiell storkonflikt.

Dessutom förändrades den europeiska försvarsdebatten. Efter kalla krigets slut betraktades ryska försvaret som fallfärdigt och det ryska hotet som minimalt. Kriget mot Georgien ändrade denna syn och påverkade inte minst svensk försvarsdebatt. Rysslands försvar var förvisso fortfarande bristfälligt (vilket även visade sig under kriget), men ambitionerna fanns uppenbarligen och försvarsanslagen ökas kontinuerligt. Detta har fått många länder att tänka om vad gäller Ryssland.

Under senare tid har de ryska aktiviteterna vid den georgisk-sydossetiska administrativa gränsen ökat. Flera mil stängsel har byggts för att hindra människor att ta sig över gränsen och för att göra gränsen permanent. Dessutom har en mängd gränsskyltar och övervakningskameror satts upp. Ryssland har bland annat betonat vikten av säkerhet inför OS i Sotji. Staden ligger ju förhållandevis nära Sydossetien och Abchazien. För att få en bild av läget bestämde jag mig för att besöka området.

Ett besök vid Sydossetiska gränslinjen med EUMM

Sedan 2008 har EU haft en insats i Georgien, European Union Monitoring Mission (EUMM). Insatsen, som är obeväpnad, har bl.a. i uppgift att övervaka gränslinjerna i Abchazien och Sydossetien, bidra till att undvika en återgång till militär konflikt samt att arbeta med civil säkerhet. Det sistnämnda kan handla om att säkerhetsställa befolkningens rättigheter till grundläggande skydd men också om att peka på problem som brist på ved under de kalla vintrarna. Ett problem är dock att EUMM inte har tillträde till Abchazien och Sydossetien. Den förstnämnda gränsen går vid en flod medan den sistnämnda gränsen är mycket svårupptäckt.

För några dagar sedan följde jag med en EUMM-patrull som bevakar gränsen mot Sydossetien. Två bepansrade bilar färdas på de smala vägarna. Här ligger många små slitna bondgårdar omgivna av höga snötäckta berg. Byborna vinkar till oss. Vi är populära bland befolkningen här, berättar en man från EUMM. Vi stannar till vid en polispost och hälsar på poliserna. De har precis firat jul och berättar att de senaste dagarna varit lugna i området. Poliserna har ett svårt jobb. Gränserna är ju inte accepterade av Georgien och man kan därför inte placera ut gränspoliser i någon större utsträckning. Samtidigt så råder det ingen tvekan om att gränsen är högst närvarande och detta vill man från georgisk sida förstås bevaka.

Att gränserna finns blir jag strax varse om. Mitt i det rofyllda jordbrukslandskapet stannar vi bilarna och fortsätter till fots. Plötsligt ser jag gröna skyltar som påminner om svenska trafikskyltar. När vi närmar oss syns budskapet tydligt. Detta är en statsgräns som inte får passeras. Antalet skyltar har ökat markant under det senaste året berättar mannen från EUMM.

Image

Vi fortsätter promenaden. EUMM har en GPS som visar hur långt de kan gå för att inte överträda gränsen. En bit längre bort är dock gränsen tydlig. Taggtrådsstängsel har byggts upp längs flera kilometer, även denna aktivitet har ökat under det senaste året. En i styrkan tar en kikare och tittar upp i träden och visar sedan mig. Ser du, säger han, en övervakningskamera. Den har inte suttit där förut. Vi fortsätter längs gränsen och kan räkna till fyra nya kameror och flera nya skyltar under vår ganska korta promenad.

Mildare tongångar från Georgien

Stängslen har mött protester både från georgiskt, amerikanskt och europeiskt håll eftersom de gör gränserna permanenta. Släktingar kan inte besöka varandra. Inte minst vid begravningar har det varit tungt för många som inte kunnat närvara eftersom man bor på fel sida gränsen. Vissa saker är dock positiva, menar en person jag pratar med. Nu är det tydligare vart man kan gå utan att bli gripen av gränsvakter, tidigare visste jag inte var gränsen gick, säger han. Incidenterna har också minskat. Med Georgiens nya president som tillträdde för några månader sedan har också retoriken gentemot Ryssland blivit mildare, även om ”borderisation” fortfarande är något som tas upp som en fråga i offentliga sammanhang. Förutom att stödja Sydossetien i att fixera gränserna ger Ryssland också ekonomiskt stöd till regionen och även till Abchazien.

Image

Vägen efter Sotji

Det är svårt att se hur situationen i utbrytarregionerna ska kunna lösas, åtminstone på kort till medellång sikt. Historien visar att när väl stängsel eller murar byggts upp och gränser normaliserats så är vägen till enande ofta mycket lång. Å ena sidan måste Georgien troligtvis försöka att diskutera med regionernas de facto regeringar. Detta riskerar, å andra sidan, att skänka legitimitet till regionernas status som självständiga och accepterade. Utan dialog blir dock framstegen få. En möjlig lösning är att föra dialogen via alternativa kanaler bortom offentligheten. När man får en fungerande dialog blir förstås frågan vilken typ av autonomi som ska gälla för regionerna.

En annan fråga är hur Ryssland väljer att agera efter OS. Nu är säkerhet och bevakning högsta prioritet. Samtidigt vill man från rysk sida inte provocera för mycket eftersom det riskerar att flytta fokus från själva OS som ju är ett av Putins triumfprojekt. När OS är över och tv-sändningarna slocknat är det därför troligt att byggandet av gränsmarkörer kommer fortsätta samtidigt som den ryska militära närvaron blir allt mer permanent. Viktigt för utvecklingen är också Georgiens närmande till EU där nya avtal planeras att träda i kraft under sensommaren. Om detta inträffar är sannolikt Ryssland än mindre intresserat av att tillåta ett närmande mellan Georgien och utbrytarregionerna. Att få med Ryssland på en uppgörelse är dock avgörande för en långsiktig lösning.

Läget ser alltså mörkt ut och de som drabbas är, som så ofta, civilbefolkningen på bägge sidor gränsen som lever under mycket svåra ekonomiska förhållanden, samt de många internflyktingar som flytt från regionen på grund av de konflikter som pågått till och från sen Sovjetunionens fall.

Image

Konflikten gör sig påmind när taggtråden bryter den annars idylliska vyn.

Ortodox jul, Nagorno-Karabach och förtroendebyggande över gränserna

Image

I detta inlägg skriver jag lite om den problematiska relationen mellan Armenien och Azerbajdzjan, om fredsarbete på lokal nivå och om den georgisk-ortodoxa julen. Bilden ovan tog jag för övrigt under min resa i Armenien förra månaden. Inlägget finns även publicerat på FN-förbundets trevliga blogg: http://www.ungbloggen.se 

Ortodox jul

Den svenska julens höjdpunkt är i skrivandets stund en vecka bort. Här i Georgien är det dock flera veckor kvar till jul. Eftersom merparten av georgierna tillhör Georgisk-ortodoxa kyrkan så följer man likt många andra kristna-ortodoxa länder den julianska kalendern. Juldagen infinner sig därför enligt vårt sätt att räkna den 7 januari.

Fredagens fina luciamottagning anordnad av svenska ambassaden, ett ymnigt snöfall över Tbilisi samt det faktum att receptionen på FN-förbundet sedan i morse är julpyntad gör dock att det inte går någon nöd på mig.

Min första tid här handlade om att lära mig mer om georgisk politik, kultur och samhälle. För en bättre förståelse ansåg jag dock att Georgien behövde sättas in i en kontext. Därför föll det sig naturligt att också blicka ut över regionen och lära mig mer om grannländerna Armenien och Azerbajdzjan. Jag har i detta syfte hunnit med både en trevlig resa till Armenien och en intressant regional konferens i Tbilisi.

Armenien och Azerbajdzjan

Som introduktion för den som inte känner till regionen så är Armenien och Azerbajdzjan sedan lång tid i konflikt över området Nagorno-Karabach. Territoriet har länge varit omstritt. Stalin ”löste” frågan genom att ge området självstyre inom Azerbajdzjan. Detta skapade en spänning, inte minst då majoriteten av befolkningen var armenier.

Efter Sovjetunionens fall gick inte konflikten att hålla tillbaka och regelrätta strider inleddes med tusentals döda som följd. Detta resulterade även i att armeniska trupper 1992-93 tog kontroll över Nagorno-Karabach men också andra områden som tillhört Azerbajdzjan. Striderna innebar dessutom massförflyttningar av både azerer och armenier. Sedan dess har konflikten varit lågintensiv men strider blossar då och då upp. Ingen lösning finns i sikte och risken för en eskalerande konflikt är inte obetydlig. I konfliktens närhet finns även länder som Ryssland, Turkiet och Iran. Dessa regionala stormakter har givetvis sina egna intressen, vilket ytterligare komplicerar frågan.

Konflikten innebär att många människor lever under dåliga förhållanden. Dessutom skapas i bägge länderna, som ofta i konflikter, en bild av ”den andre” som ondskefull, farlig och annorlunda. Den negativa bilden förstärks av att armenier i praktiken inte kan besöka Azerbajdzjan och vice versa.

Är det möjligt att förändra attityder?

Sedan flera år driver Svenska FN-förbundet tillsammans med sina systerorganisationer i södra Kaukasien ett ”Confidence Building Programme”. Arbetet går bland annat ut på att låta unga människor från de tre länderna träffas i Georgien (som får ses som neutralt i sammanhanget). Här skapas relationer över gränserna. Möjligheten att träffas och prata med varandra gör att bilden av ”den andre” suddas ut. Dessutom tränas ungdomarna i att driva projekt inom bland annat mänskliga rättigheter.

Förra helgen deltog jag i en uppföljningsträff inom detta program. Flera, men inte alla, deltagare hade därför träffats förut. Några tjejer från Azerbajdzjan, som anlänt till Tbilisi kvällen innan, hade gått upp extra tidigt första konferensdagen för att kunna välkomna sina anländande armeniska vänner med en kram. Stämningen var även fortsättningsvis mycket bra under de tre dagarna och det var inspirerande att se hur fördomar kan övergå i vänskap! Själv bidrog jag med att föreläsa om hur det är att vara engagerad i civilsamhället i Sverige.

Utöver detta redovisades även projekt som ungdomarna bedrivit i sina hemländer. Projekten hade fokus på jämställdhet (bristen på jämställdhet är påtaglig i regionen) med teman som ”våld i nära relationer”, ”kvinnligt ledarskap” och ”jämställdhet i praktiken”. De flesta projekten hade uppemot fyra gånger så många sökande som det fanns platser och engagemanget var stort.

Slutligen kan jag konstatera att ländernas många utmaningar till trots så gav mötet med dessa inspirerande och entusiastiska ungdomar mig en varm och positiv känsla som kommer hålla i sig över såväl nyår som georgisk-ortodox jul.

Det Östliga partnerskapet och Ukrainas beslut: Ett tillfälligt steg bort från EU och ett närmande till Ryssland?

Bild

Idag protesterar människor i Ukrainas huvudstad Kiev mot president Janukovitj beslut att inte underteckna ett avtal för ett närmande till EU. Situationen i Ukraina är dock inte enkel och beslutet kommer troligtvis att påverka EU:s relationer till Ukraina och regionen i stort. Inte minst till Ryssland.

Det Östliga partnerskapet

Östliga partnerskapet är ett svensk-polskt EU-initiativ som startades 2009. Förutom avtal om frihandel innebär det enligt Sveriges regering att partnerländerna utför: ”praktiskt och konkret arbete för anpassning till EU:s regelverk inom olika områden, harmonisering av lagstiftning och att [sic] byggande av demokratiska institutioner”. [1]  

Kommande torsdag och fredag äger ett toppmöte rum i Vilnius inom det Östliga partnerskapet. Tanken var att toppmötet skulle resultera i ett associerings- och frihandelsavtal mellan EU och Ukraina. Ett sådant avtal ansågs innebära ett stort steg framåt för närmandet mellan EU, Ukraina och de övriga länder som ingår i partnerskapet: Moldavien, Georgien, Armenien, Azerbajdzjan och Vitryssland. I torsdags kom dock beskedet att Ukraina med all sannolikhet inte skriver under ett sådant avtal. 

Ett val mellan Ryssland och EU?

EU:s initiativ har inte uppskattats av Ryssland som svarat med en tullunion tillsammans med Vitryssland och Kazakstan. Att Vilniustoppmötet skulle bli problematiskt framkom redan i september när Armeniens president överraskande tvärvände i de långtgående förhandlingarna med EU och meddelade att man istället valt den ryskledda tullunionen. Ett skäl till beslutet sägs ha varit ryska hot om utökade vapenleveranser till Armeniens motståndare Azerbajdzjan, om Armenien valt att avancera mot EU (ett inlägg om min resa till Armenien kommer förövrigt snart).

Ett problem med förhandlingarna är att Armenien liksom Ukraina och flera andra länder har ansett sig stå inför dilemmat att välja sida, Ryssland eller EU. Detta har även Putin tydligt markerat. Många andra har påpekat att ett sådant val inte behöver göras. Handel är inte ett nollsummespel och utökad handel med EU behöver inte innebära minskad handel med Ryssland lyder argumentet.

Detta stämmer förvisso. Det som gör frågan komplicerad är att det inte bara rör sig om ett närmande på ett ekonomiskt plan. EU har också pekat på vikten av förändrade normer och institutioner i de berörda länderna. Närmandet berör även säkerhetspolitiken. 

Det baltiska exemplet

Exempelvis blev länderna i Baltikum genom sin väg mot EU-medlemskap inte bara en ekonomisk partner utan även en säkerhetspolitisk partner, som NATO-medlemmar. En liknande utveckling i det för Ryssland viktiga Ukraina vore en mardröm för Putin.

Rysslands ledning och EU har väldigt olika uppfattningar vad gäller politik, ekonomi och värderingar (som synen på mänskliga rättigheter). Detta gör det svårt för länderna i det Östra partnerskapet att vara vän med både EU och Ryssland. Ett liknande problem finns för länderna i Sydostasien vad gäller deras relation till USA å ena sidan och Kina å den andra. 

Ukrainas problematik, både ekonomisk och kulturell

För att återgå till Ukrainas problematik befinner sig landet redan nu i ekonomiska svårigheter. Ekonomiskt utgör samarbetet med Ryssland en fjärdedel av landets export samt en femtedel av landets import. [2] En viktig komponent är behovet av energi som gas och olja. Ryssland har markerat att ett ukrainskt närmande till EU kommer att kosta. Eftersom EU inte kan garantera bränsleleveranser och att fullt ut kompensera Ukrainas potentiella ekonomiska förluster (i alla fall inte på kort sikt) blir det svårt för Ukraina att ignorera Ryssland. 

En annan viktig aspekt är kulturell. Även fast det i viss europeisk debatt framställts som att befolkningen helt och hållet vill till Europa så är Ukraina splittrat i frågan. Förenklat rör det sig om en Europavänlig ung befolkning i väst mot en äldre generation i öst med kulturella och ekonomiska band till Ryssland och som därför ser ett närmande till EU som riskfyllt (förövrigt är det i öst som presidenten fick starkast stöd i senaste valet). [3]

Bland dagens demonstranter i Kiev finns även, enligt Al-Jazeeras korrespondent, en minoritet som protesterar mot vad man ser som ”EU-slaveri”. Även om detta kan tyckas vara ett extremt exempel är det tydligt att Ukraina och flera andra länder är tveksamma till att lämna samarbetet med Ryssland, inte minst samarbetet mellan folken.

Fortsatt samarbete med EU är nödvändigt

Det är viktigt att känna till ovanstående problematik för att bättre förstå varför situationen ser ut som den gör inför torsdagens toppmöte. För EU:s och Sveriges del gäller det nu att fortsätta arbetet inte minst med Ukraina, Georgien och Moldavien men även med övriga länder. Trots allt finns ett stort intresse att närma sig EU hos en betydande del av befolkningen i dessa länder.

Ett problem är att såväl Armeniens som Ukrainas beslut kommit plötsligt och skett utan någon större dialog med medborgarna i länderna. Således ett demokratiskt problem.

Knäckfrågan är dock om ett närmande till EU är möjligt utan att länderna anser sig tvingade att välja sida mellan Ryssland och EU. Om ett sådant val bedöms vara nödvändigt blir det svårt att nå framgång inom det Östliga partnerskapet, åtminstone på kort sikt. Redan innan torsdagens toppmöte inleds kan det därför konstateras att mycket måste göras fram tills nästa toppmöte i Riga 2015.